SITE 18-19.2007

Poetiken som politik

Om Cecilia Sjöholms “Kristeva and the Political”

Människans kroppslighet“, har Edward Casey konstaterat, “var bland de första offren för den cartesianska vändningen inom filosofin. Denna kroppslighet – det levda faktumet av att erfara världen från, genom och med just denna kropp, min kropp – drevs ut, eller kanske riktigare, fördrevs.”¹ Denna vändning kommer, om vi följer Caseys resonemang, att på samma gång innefatta en viss förståelse av födelsen av det moderna politiska subjektet och kroppslighetens förvisning ut i ett hemlöst – platslöst – tillstånd. Det är också hit, har många menat, som man kan spåra ursprunget till den moderna förståelsen av det politiska som en underkastelse under en symbolisk lag, ett sociosymboliskt kontrakt som förutsätts av denna subjektets delning. Detta är en förståelse som kommer att förbinda det politiska med en rationalistisk diskurs inom vilken det symboliska och därmed språket och texten förstås som ett slags obefläckad positivitet. Härigenom tecknas också den figur som har kommit att innefatta tanken om en fundamental separation mellan tanke och kropp – om man så vill mellan positivitet och negativitet – och som på grundval av det positivas hegemoni har konstituerat en förståelse av negativiteten som brist.

Vad händer, vilka möjligheter står oss till buds, om vi förskjuter eller ersätter det symboliskas hegemoni – utmanar den från och med en föreställning om den fördrivna kroppslighetens vikt för det politiska? Om vi kontaminerar det symbolisk-politiska subjektet i sin rena positivitet med den implicita negativiteten hos den fördrivna kroppen och detta i en akt som tänker bristen i relation till det som en hegemonisk rationalitet har kommit att exkludera?

Vad händer, vilka möjligheter står oss till buds, om vi förskjuter eller ersätter det symboliskas hegemoni – utmanar den från och med en föreställning om den fördrivna kroppslighetens vikt för det politiska?

Denna fråga, och de många möjliga svar som den implicerar, är vad man ställs inför efter en läsning av Cecilia Sjöholms Kristeva and the Political (2005)² som lyfter fram de politiska innebörderna av Kristevas tänkande i allmänhet och, vill jag mena, av hennes poetik i synnerhet. I Sjöholms på samma gång distanserade, biografiska och kunskapsmättade läsning guidas läsaren genom de många tänkandets territorier som Kristevas författarskap framställer och tillryggalägger.

Teorism

Kristevas kritik av den moderna lingvistiken spelar i detta avseende en avgörande roll. Mot dennas förståelse och förfäktande av det vetenskapliga, subjektslösa, objektiverade språk som ses bestå av “avgränsade enheter” ställer Kristeva ett språk som inte låter sig reduceras till ett vetenskapligt objekt och som hon exemplifierar med konsten, poesin och myten. Hennes hållning visar hur detta, lika mycket som direkt politisk aktivism, kan verka subversivt, som ett slags “teoretisk terrorism” eller “teorism”.

En förvisso något schematisk förståelse ser Marxism och grammatologi som samma sak, kapitalism och logocentrism som likvärdiga.

Semiologin, i Kristevas tappning, koncentrerar sig till konstruktionen av mening och reflekterar, i en samtidig rörelse, över sin egen teoretisering av denna menings konstruktion. Den tänkta radikala innebörden av denna hållning kan sammanfattas med att “revolution görs till en fråga om text, inte om politiska manövrer”. Detta innebär alltså inte att teorin kritiskt distanserar sig från sitt föremål utan snarare att den uppgår i det.

Det symboliskas topografi, det semiotiskas topologi

Topologi är förvrängningarnas geometri, James R. Newman

“Choran”, skriver Cecilia Sjöholm, “är en princip för produktion och rörlighet snarare än blockering; själva frambringandet av representationen som själv inte kan representeras, rummet som föregår representationens faktiska rum.” Tolkat som en framställandets eller frambringandets politik skiljer sig därmed Kristevas syn från den moderna förståelsen av det politiska subjektet både med avseende på detta som (enbart) konstituerat av en underkastelse av en symbolisk lag och på hur detta subjekt skrivs in i en politisk topografi som utgör politikens rum.

Uttryckt annorlunda skulle man kunna säga att om den moderna förståelsen av det politiska på ett eller annat sätt faller tillbaka på en föreställning om agoran som politikens (geometriska) rum måste vi istället, med Kristeva, tänka det politiska i relation till choran, denna drifternas engimatiska behållare, rymd, livmoder och icke-plats.

Chorans former av reglering eller förordning är väsentligen skild från den geometri som är en förutsättning för den symboliska underkastelsen. Förordningarna organiseras istället utifrån en på samma gång öppen och sluten mängd möjliga förhållanden långt ifrån det euklidiska rummets slutna topografi i vad man kunde kalla en förvrängningarnas geometri.

Vad vi står inför i Kristevas förståelse och bruk av chora är därför inte mindre än en destabilisering, för att inte säga underminering, av representationens villkor, ett ifrågasättande av detta så centrala, på samma gång politiska och estetiska begrepp.

Kristeva and the Political är inte bara en stringent redogörelse för de politiska innebörderna av Kristevas tänkande, boken är själv ett kraftfullt exempel på hur det teoretiska arbetet också är ett politiskt arbete.